Ett telefonsamtal...

.. som slog dagen i spillror och lämnade spår av sorg, tankar, funderingar och oro. Vabbar idag och därför ringde barnens dagisfröken. Hon berättade att fröken L har dött och eftersom mina barn var hemma idag och de skulle berätta för de andra idag, hade de blivit tillsagda att de måste ringa till dem som var hemma. När jag berättade för barnen började jag gråta. Jag tog det hårdare än barnen. De är för små och vi har än så länge varit förskonade mot döden. 06.an ställde lite frågor. Hos mig kom verkligheten i fatt på många sätt. Dels sorgen över att fröken L inte var speciell gammal, knappt 50. Sen blev hon och jag sjuka ungefär samtidigt. Den dagen jag åkte in till akuten första gången i oktober las hon in också för magproblem. Vi fick inte veta varför mer än att det var allvarligt och hon kanske inte skulle komma tillbaka. Jag misstänkte cancer men inte att hon skulle dö och framförallt inte att det skulle gå så fort. Cancer i levern och gallan. Fröken som ringde berättade att hon hade känt av symptom liknande gallsten ett tag och precis som man gör slår man det tyvärr i från sig. Varför gör man så? Nu upptäcktes det för sent! Hos mig startar detta många frågor. Tänk om de missat något hos mig? Bara för de är så insöande på AIH att de inte ser allt eller har de utrett och tänkt på allt. Gjorde ju skiktröntgen och de sa att det inte fanns några tumörer som täpte till i gallgångarna men tänk om de inte tittade ordentligt. På måndag ska jag göra gastroskopin och tack vare dagens samtal ska jag verkligen göra den. Hade faktiskt tänkt avboka den, flytta fram den lite eftersom jag inte mår illa längre. Har inte gjort det på två veckor. Sen känner jag mig förkyld, lite täppt i näsan och det river i halsen. Jo! det är sant men ska vänta till på fredag. Känner jag mig likadan i halsen då så ska jag ringa och rådfråga om jag ska göra den eller boka om tiden.