För tre månader (mitten av oktober) sen blev jag sjuk. Gick hem från jobbet pga kraftigt illamående. Mannen fick komma och hämta mig eftersom jag inte fixade att cykla hem. Tyckte det tog en evighet innan han ringde och sa att han var framme. Tänkte att nu blir jag magsjuk! Bäddade ner mig och mannen kom upp med hink. ( Det är ju inte alltid man hinner till toaletten) Magvärken blev värre men inget hände. Detta har jag haft flera gånger förut. Jag får jätte ont och är helt övertygad om att det först är magsjuka och sen när inget händer tänker jag att detta är min sista dag på jorden för magsmärtorna är hemska. Vänder och vrider mig av plågor, vill och det känns som jag ska spy men det kommer inget. Mannen som öppnar dörren var femte sekund och frågar: Hur är det? Ska du åka in? Nu blir jag orolig? Eftersom jag är en person som vill vara ifred och går in i mig själv när jag blir så här dålig tänker ut en plan för hämnd nästa gång han öppnar dörren. Nästa dag är jag matt som efter en magsjuka och blir hemma. Min pappa är helt övertygad om att jag har gallstensanfall. Tror jag gick hem en onsdag och på söndag vid frukosten säger mannen helt plötsligt: Ska du vara gul? Öh! nej det ska man inte vara! Ringer 1177 som beordrar mig direkt att åka in till akuten. Nu är det så här att jag är allergisk mot sjukhus. Okej då jag gillar inte sjukhus och framförallt inte akuten. När jag var liten var jag tydligen livrädd för personer i vita rockar och det sitter i. Sen är det inte så himla kul att bli sittandes på akuten timme efter timme. Är man inte sjuk så blir man det så fort man stiger innanför dörren och för att inte tala om huuur sakta tiden går. Man tittar på klockan och allvarligt funderar på om läkaren har gått vilse och om man kan gå till kundtjänst och be dem efterlysa den där personen i vita rocken som man väntar på. Jag åkte såklart in! Fick ta prover och göra en skiktröntgen. Jag var så övertygad om att det var gallsten. Läkaren förvarnade om en eventuell inlägning och jag tänkte aha det är därför det inte finns några fönster på akuten. För jag funderade allvarligt på att rymma och vem vet vad som hade hänt om det fanns ett fönster. Jag frågade såklart varför eftersom jag kände mig bättre än jag gjorde när jag gick hem från jobbet. Läkaren tittade surt på mig och sa för dina levervärden är höga. Den här läkaren var inte av den sympatiska sorten. Allt såg bra ut på röntgenbilderna, inga gallstenar eller tumörer. Nu i efterhand ångrar jag att inte den osympatiska läkaren la in mig för då hade allt kanske gått lite fortare. Han gav mig en remiss till infektion eftersom han var helt övertygad om att det var en infektion jag hade. Höga levervärden får man ju om man: A har alkoholproblem eller B har hepatit A,B eller C. jag försökte förklara minst 100 gånger att jag är vaccinerad mot A och B, samt att jag inte är missbrukare för det är extremt ovanligt att ha C om man inte är missbrukare. Proverna visade att jag hade rätt och jag funderade allvarligt på att söka upp den där osympatiska akutläkaren och visa fingret och skrika vad var det jag sa. Men eftersom jag blev sämre och gulare orkade jag inte. Infektion skrev en remiss till medicin. Proverna visade nämligen att jag hade en autoimmun sjukdom och skulle förmodligen behöva göra en biopsi samt få kortison. Läkaren på infektion trodde att jag skulle få komma till medicin snabbt och sa blir du sämre får du höra av dig eftersom du tillhör oss tills medicin tar över. Blev sjukskriven 2 veckor i stöten. Fick tid på medicin efter ca 2 veckor och samma dag jag skulle dit ringde de och sa att läkaren var sjuk och att de skulle skicka ny tid. Som den snälla väluppfostrade person jag är ifrågasatte jag aldrig varför jag inte kunde få träffa en annan läkare eftersom jag faktiskt inte mådde så bra. Sa bara tack och hej och beklagade mig till andra istället ihop om att de kanske skulle höra mig och ge mig en ny tid nästa dag. Fick ny tid om två veckor. Infektion sjukskrev mig ytterliggare två veckor. Jag blev sämre och så kom den där dagen då jag inte stod ut längre och åkte frivilligt in till akuten. Den här gången fick jag träffa en sympatisk läkare. Nya prover tog som visade att levervärden hade höjts och nu blev jag inlagd på medicinavdelningen och en biopsi beställdes och kortison sattes in. Jag låg in 4-5 dagar och blev sjukskriven året ut. Detta var i slutet av november och i mitten av december började jag orka vara uppe lite mer. Totalt var jag istortsett sängliggandes i 2 månader.
Den 19 dec var jag på återbesök och mina levervärden går sakta nedåt och bilirubinet var nästan nere på normal.
Jag har under den här tiden varit trött, orkeslös, kraftigt illamående och öm/ont i övre magen på höger sida. Pga ömheten i magen har jag svårt att sitta längre stunder och när det är som värst kan jag inte sitta alls. I dag tycker jag att det jobbigaste är att det pendlar så med illamåendet och det onda i magen. Tröttheten har även börjat komma tillbaka. Funderar mycket hur jag ska jobba, heltid/deltid. Borde väll börja med deltid men ekonomin då? Jag valde att jobba heltid efter nyår och friskanmälde mig till Försäkringskassan. Idag är jag inte helt säker på om jag valde rätt eftersom jag tycker att måendet har gjort ett bakslag. Undra hur Fk ställer sig till det, att jag friskanmälde mig och sen sjukskriver mig deltid. Ringde läkaren igår men han var för upptagen för att ringa upp sa sköterskan och hälsade att han ringer imorgon.
Har precis pratat med min läkare som sjukskrev mig deltid och så ska jag ta prover på måndag. Märkligt för när jag säger att jag mår så illa svara läkaren att det är inget han känner igen men när jag googlar är illamåendet en av symptomen. I alla fall hoppas jag att levervärdena inte går uppåt för jag vill inte öka kortisondosen. De biverkningar som kortisonet ger vill jag vara utan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar